även de mest inbitna söker skydd

Jag var nyss ute på balkongen och drack lite kaffe.  Helt plötsligt öppnade sig himlen och det blev skyfallet a la gudrun! Svalorna flög vilt omkring balkongen där ute för att söka skydd så jag tackade för min stund och smög in med stolen igen. När jag väl suttit här inne en stund så känner jag mig helt plötsligt inte lika ensam längre. Jag ser något röra sig i ögonvrån och tittar ut. Jag ser ingenting så jag fokuserar igen och lite närmre, så nära att blicken tillslut hamnar på min axel. Då ser jag den - jag sitter öga mot öga med en liten blöt spindel. Han viftar med sina ben hej vilt, jag vet inte om det är för att han vill säga hej och tack för att jag räddade han eller om han vill visa sig hotfull. Jag blev först rädd på grund av min dumma fobi men tog ändå tillvara på tillfället att rädda min nya vän för att visa min tacksamhet att han håller balkongen ren.

Efter ett tag går jag in i rummet, som jag inte sett sen Emillie var här på besök, och kollar upp i taket. Där sitter inte bara en, utan åtta stora spindlar (vi pratar Australian size) med nät hängandes över hela rummet kändes det som.

Hädanefter kommer jag alltid att kolla till min axel efter att jag varit på balkongen.